För ett par veckor sedan ringde min dotter - som bor på ett gruppboende - och berättade att glaset på hennes mobil hade spruckit. När jag frågade hur det hade gått till svarade hon att hon lagt den i ena fickan på sin munkjacka. Jackan hade hon vikt ihop som ett paket. Hon bad en av personalen om hjälp att lägga ner byltet i väskan. När personalen skulle stopa ner Emmas paket, ramlade mobilen ut. Den föll i golvet och glaset sprack. En sommarvikarie hade sett allt som skett.
Min första känsla var att jag blev en aning irriterad. När ska Emma lära sig hålla rätt på sina saker. Hon har inte råd att köpa nytt hela tiden. Men sedan insåg jag att det inte var Emma som tappat den i golvet, det var en av boendets personal. Jag bad personalen som var med att ringa och berätta sin version av det som hänt. JAg förstod att det var en olyckshändelse, men de borde ha någon slags drulleförsäkring.
Jag gruvade mig lite för att prata med dem, tror att de tycker at jag och min man är århundradets besvärligaste föräldrar...
Sommarvikarien ringde och hon redogjorde exakt ordagrant samma version som Emma tidigare berättat. Då tänkte jag att det var en bekräftelse för mig att min dotter talat sanning. Oavsett vad den ordinarie personalen skulle säga så visste jag.
Dagen efter blev jag uppringd av hon som tappat telefonen. Hon var mycket arg!
Hon sa:
-jag var ju på väg hem - skulle bara vara snäll och hjälpa Emma!
Jag försökte förklara att jag inte anklagade henne, men poängterade att det inte var Emma som hållt i telefonen. Men jag ville veta vem som bar ansvaret för att betala telefonen, hade inte komunen en drulleförsäkring?
- Nej! snäste hon. Jag har frågat dem och det finns ingen sådan försäkring. Emma måste själv betala sin självrisk.
-OCH..fortsatte hon, Om inte Emma står för det här kommer jag ALDRIG MER att hjälpa henne med något! För tänk om något annat går sönder!
DÅ blev jag ARG. Det händer inte så ofta, men när det väl händer blir jag fokuserad och målmedveten. Jag insåg att jag inte skulle prata mer med henne utan med hennes chef. Till Emma hade hon dessutom sagt att det var Emmas fel!!!
Jag ringde Folksam och drog hela historien...en kvinna blev upprörd och sa att detta var något för tidningarna. Jag kopplades runt och ingen tycktes veta säkert men alla sa att det borde vara komunens ansvar.
Så jag ringde chefen, tog även reda på vad chefens chef hette, tänkte att jag vänder mig dit om det behövs.
Efter ett långt givande samtal där hela händelsen kom fram lovade chefen att de skulle stå för självrisken, hon skulle också tala med den berörda i personalgruppen.
Den kvinnan ringde upp och bad om ursäkt, för missförståndet.
- Missförstånd? sa jag. Du sa ju precis så! Men även med henne blev det ett givande samtal.
Nästa dag ringde jag Telia och hörde vad den aktuella telefonen kostade. Det visade sig at den kostade mindre än självrisken. Så det hela slutade med att chefen mötte oss på Telia med en rekvisition på en ny telefon i handen. Jag fick själv skriva i summan när köpet var klart.
Så här i efterhand känns det som om allt förde något gott med sig. Vi fick upprättelse och Emma fick sin telefon.
Men frågan kvarstår...har inte de som jobbar på boenden med funktionshindrade nån form av kollektiv drulleförsäkring? Det kan ju inte vara första gången de har sönder något för en boende....
I ljus och kärlek /Eva
