LJUSETS BARN

Häromdagen gick jag till jobbet. Det var ett underbart sensommar väder. Lisa hade varit inne-hemma hela förmiddagen och jag tänkte att hon behövde komma sig ut en stund, så jag ringde henne och frågade om vi skulle mötas efter vägen. Halvvägs till mitt jobb ligger en ICA affär som vi brukar gå till ibland. De har billig korooov och skapligt kaffe. Tänkte att det skulle vara en lämplig runda för henne att komma sig dit. Det är kring fyra kilometer hemifrån oss.
Lisa förstod genast att det vankades en korv och det var ingen tvekan om att hon ville. Jag frågade henne om hon skulle hitta dit. Hon har ett otroligt dåligt lokalsinne, men vi har gått eller cyklat till detta ICA otaliga gånger så jag trodde att det skulle gå.
"Jag hittar" sa Lisa så jag lät henne gå med en uppmaning att hon skulle ta med sig sin mobil så att vi kunde hålla kontakt om det behövdes.
Jag gick mot ICA från mitt håll. Och när jag var nästan framme rinder Lisa.
L: Jag står vid en tre vägs korsning.
Jag: Hur ska jag veta vart den är?

Hon läste namnet på några gatnamn, men det hjälpte inte ett dugg för jag vet inte vad gatorna heter i det området.
L: Det står 22 & 21 på husen.
Jag: Det hjälper inte mig, jag vet ändå inte vart du är. Ser du något annat?
L: Jag ser en FANTABURK!
Jag: Men Lisa...Hur ska jag kunna veta var den fantaburken är??
L: Den ligger i gräset!!

Jag hade så svårt att hålla tillbaka skrattet som bubblade och ville fram, men var tvungen att koncentrera mig på att hjälpa Lisa. Det är svårare att hjälpa en människa nå sitt mål när man inte vet var hon befinner sig.
Jag ställde mig själv i den färdriktning jag trodde att hon skulle gå och kände att solen lyste mig rakt i ansiktet-något från höger. Så jag frågade Lisa vart solen lyste på henne. När hon sa att den lyste henne rakt i ansiktet kände jag att hon var på rätt väg så jag bad henne fortsätta framåt och inte vända om.

Efter en stund ringde hon igen och utropade glatt: "Jag ser en MIMMI-STIG"!
Då trodde jag mig veta var hon var, även om jag inte var säker.
"Bra" sa jag uppmuntrande "fortsätt, då vet du snart var du är.

Mimmi är en av våra hundar och ofta när vi går till ICA och har hundarna med oss brukar vi gena över en grässlänt längst en upptrampad stig. Den är alldeles i närheten av en gångtunnel. När man går genom tunneln är det inte lång bit kvar.
"Nu ser jag tunneln" sa Lisa och en stund senare var hon framme.

Jag fick mig en nyttig lektion i hur hon uppfattar världen ( hon har adhd och förmodligen asbergers)
Lisa är fantastiskt snabb på att uppfatta detaljer, där slår hon mig på fingrarna. Även de minsta detaljerna ser hon. Men helheten är svår att få ihop.

Kanske är det så ääven för oss i livet? När vi bara fokuserar oss på detaljer och "fel" detaljer, har vi svårt att nå våra mål....


I ljus och kärlek / Eva