När ingen berättat
Ofta tar vi för givet att andra har samma grundkunskap som vi. Men om och om igen inser jag att mina barn inte fått lära sig många av våra grundläggande "sanningar" om hur världen fungerar. Lisa suger nu in kunskap som en svamp, men tidigare har hon mest levt i sin fantasivärld där vardagliga "sanningar" inte betytt så mycket. Hon har med andra ord mycket att ta igen, mycket kvar att lära.
Iförrgår blev jag än en gång påmind om detta.
Det var höstpremiär på "Vem vill bli milionär", ett program hon älskar. Först ut var en kvinna som påbörjade sin tid i heta stolen under det sista avsnittet före sommaruppehållet. När Lisa såg henne sitta i heta stolen utbrast hon :
VAD LÄNGE HON HAR SUTTIT DÄR!
Min spontana reaktion var skrattet. Men sedan fick jag förklara för henne att programmen är inspelade i förväg. Att hon inte suttit och väntat i stolen hela sommaren. Tror att det är hög tid för mig att fånga alla små ögonblick, när hon är mottaglig och börja förklara den omvärld hon äntligen är mogen att ta in.
kramis
Alla vinner på olika sätt
Under veckan som gått har Emma och Lisa varit på summercamp. En vecka fylld av olika aktiviteter, allt från minigolf, till ridning eller basket. Veckan anordnades av Luleå handikapförbund. Flickorna har haft härliga dagar, tror att de är rätt trötta nu. I torsdags var det et inslag med dem i lokalnyheterna här. JAg tyckte om Lisas komentar, den är tänkvärd.
På frågan om vem som vann ( i minigolfen) svarade hon:
Alla vinner på olika sätt.
En tanke värld att ta med sig. ALLA VINNER PÅ OLIKA SÄTT.
Här är länken till inslaget. http://www.nyheterna.se/tv?videoid=1911676&selId=1.1066717&currPage=1
I ljus och kärlek / Eva
Utveckling
Det är så roligt att följa flickornas framsteg. De behöver inte vara så stora i andra människors ögon, jag som varit med från starten kan ändå se miraklen.
Emma har alltid varit inbunden och haft svårt med sociala kontakter. Däremot har hon en längre tid plockat fram sin vishet, när jag pratat med henne på tu man hand.
Hon har sakta men säkert börjat visa att hon äger en egen initiativförmåga, behöver inte hela tiden bli tillsagd vad hon ska göra. Idag cyklade hon hit för att äta lunch med mig och bara umgås en stund. När hon cyklade ville hon prova cykla en ny väg, men efter en stund insåg hon att hon nog inte skulle hitta till oss den vägen. Så hon vände, cyklade tillbaka och kom hit den längst den väg hon brukar ta. Bara det att hon ville prova en ny väg ( i livet) var ett framsteg. Lisa är på korttids i helgen, C jobbar, så jag och Emma fick mysa bara vi i höstvärmen en stund. Så sa Emma att hon pratat med Lisa tidigare och bestämt med henne att hon skulle cykla förbi hennes korttids och hälsa på där en stund, när hon ändå var i krokarna. DET var för mig ett mirakel, för ett år sedan ( eller bara några månader sedan) skulle hon aldrig ens tänkt tanken.
Förutom initiativförmågan visar det också att allt vårt arbete med att få systrarna att odla sin syskonrelation börjar bära frukt.
Sånt värmer!
Vårt nästa mål är att peppa Emma att bjuda hem Lisa på mat, hemma hos sig. Så småningom kommer även Lisa att flytta och vår önskan är att de då ska ha byggt upp en "vi känsla".
VArje dag är fylld av små mirakel, vårt liv blir rikare när vi lär oss se dem.
Kramis / Eva
Tillit
Hur lång tid tar det att bygga upp tillit?
Vi har levt med C i drygt fyra år. Han svamlar oerhört mycket, på ett possitivt sätt. Till en början tyckte mina flickor att det var svårt att veta när han talade sanning och när det han sa bara var svammel. De fick se på mig, och se om jag nickade eller skakade på huvudet. Jag hade under hela deras uppväåxt försökt lära dem att tala sant och nu fans det en i familjen som "ljög". Efter en tid började han hålla fingrarna, armarna eller benen i kors, så de kunde se på honom när det han sa var svammel. De började kalla honom "Krysset". Numera utgår de från att det han säger inte är sant och det händer att jag måste säga "Just DEN HÄR GÅNGEN är det faktist sant det han säger":
Han har en tanke med det han gör. Vill få dem att inse att man inte kan ta allt bokstavligt, inte kan tro på allt som sägs.
Nu för tiden är det jag som står för sanningen ( även om jag luras ibland - fast då säger jag det strax efteråt)
Emma är klok - hon genomskådar honom snabbt. Lisa vet på ett plan att han svammlar, ändå kan hon inte lita på honom.
Ofta när han köpt något gott och det blir över efter att vi ätit, tänker han att Lisa ska få det dagen efter. Då brukar han varje gång högt och övertydligt säga att han skriver med osynlig text på det han lägger undan att det är hans och att Lisa inte får röra det, för han ska äta upp det nästa dag.
Då brukar Lisa skratta, blinka mot mig och viska att,"det kan han glömma för HON ska äta upp det. Hon vet att det är bara bus.
ÄNDÅ kan hon inte lita på honom.
Igår la han undan jordgubbar och sa som vanligt att han skulle äta upp dem idag ( han har ALDRIG tagit något han lagt undan till henne)
I morse vaknade hon som vanligt före oss...hon kunde inte sova när hon visste att vi skulle äta frukost...för hon litade inte på att C skulle hålla sig från jordgubbarna. Före sex var hon vaken, för att inte gå miste om dem.
När hon väl fått sina jordgubbar var hon så trött att hon var yr och blek, så jag skickade isäng henne igen.
När ska hon lära sig att lita på C, även känslomässigt??
kramis
Vi har levt med C i drygt fyra år. Han svamlar oerhört mycket, på ett possitivt sätt. Till en början tyckte mina flickor att det var svårt att veta när han talade sanning och när det han sa bara var svammel. De fick se på mig, och se om jag nickade eller skakade på huvudet. Jag hade under hela deras uppväåxt försökt lära dem att tala sant och nu fans det en i familjen som "ljög". Efter en tid började han hålla fingrarna, armarna eller benen i kors, så de kunde se på honom när det han sa var svammel. De började kalla honom "Krysset". Numera utgår de från att det han säger inte är sant och det händer att jag måste säga "Just DEN HÄR GÅNGEN är det faktist sant det han säger":
Han har en tanke med det han gör. Vill få dem att inse att man inte kan ta allt bokstavligt, inte kan tro på allt som sägs.
Nu för tiden är det jag som står för sanningen ( även om jag luras ibland - fast då säger jag det strax efteråt)
Emma är klok - hon genomskådar honom snabbt. Lisa vet på ett plan att han svammlar, ändå kan hon inte lita på honom.
Ofta när han köpt något gott och det blir över efter att vi ätit, tänker han att Lisa ska få det dagen efter. Då brukar han varje gång högt och övertydligt säga att han skriver med osynlig text på det han lägger undan att det är hans och att Lisa inte får röra det, för han ska äta upp det nästa dag.
Då brukar Lisa skratta, blinka mot mig och viska att,"det kan han glömma för HON ska äta upp det. Hon vet att det är bara bus.
ÄNDÅ kan hon inte lita på honom.
Igår la han undan jordgubbar och sa som vanligt att han skulle äta upp dem idag ( han har ALDRIG tagit något han lagt undan till henne)
I morse vaknade hon som vanligt före oss...hon kunde inte sova när hon visste att vi skulle äta frukost...för hon litade inte på att C skulle hålla sig från jordgubbarna. Före sex var hon vaken, för att inte gå miste om dem.
När hon väl fått sina jordgubbar var hon så trött att hon var yr och blek, så jag skickade isäng henne igen.
När ska hon lära sig att lita på C, även känslomässigt??
kramis
Hattar
LISA HAR verkligen lindat Christer, sin bonuspappa, runt sitt lillfinger. Han skämmer bort henne som hon aldrig har blivit bortskämd i hela sitt liv.
Hon tigger aldrig om något, inte direkt i alla fall. För hon vet att om hon tigger blir det inget. Hon har lärt sig andra sätt.
När de två är på stan kan hon gå fram till en tröja och säga att den är fin, har hon tur blir den hennes. Hon vet också att det rätt så ofta kan bli en glass eller en korv när han är med.
En gång när jag och Lisa var på stan pekade hon på den lilla tebutiken i smedjan och sa att där fanns det många goda teer. "JA det gör det"! svarade jag och gick vidare. Jag visste att hon gärna ville köpa te, men jag tänkte att det kunde vänta till i höst. När hon provade samma taktik med Christer, kom hon hem med en påse te =)
Vi har lärt Emma och Lisa att använda osynliga hattar som håller dem - här och nu- En gång när Christer skjutsat Lisa till skolan sa han att han skulle åka och fika när han lämnat henne.
- Det går inte för Knut ( bilen heter så) har flera hattar på sig, sa Lisa.
När vi hämtade henne hade Christer bestämt sig för att köpa hamburgare till middag, men det sa vi aldrig till Lisa. Hon visste att han kunde hitta på små överraskningar ibland och sa att man aldrig visste var Knut skulle åka. "Ja men", sa Christer. "Knut har ju flera hattar på sig, han kan bara åka raka vägen hem". Då sa Lisa att de nu minsann var borta. Hon hade tagit bort varenda en. Hon hade ju rätt såklart, hon fick sin hamburgare.
efter det säger hon alltid att Knut har hattar varje gång hon inte är med i bilen, men så fort hon är med är alla hattar borta och då vet man aldrig vart han åker.
I förrgår skulle jag och flickorna åka upp till min syster. En resa på 16 mil enkel väg. JAg ville klara av den resan i en etapp så jag sa till Lisa redan innan att när JAG kör Knut har han alltid hattar på sig.
Dagen innan vi reste pratade Lisa med Christer. Hon sa att när han körde Knut var hattarna borta och med en tung suck och neddragna mungipor fortsatte hon " Men när MAMMA kör är hattarna på"!
På hemvägen var jag så trött att jag inte orkade med tanken på att laga mat när vi kom hem, så jag gjorde en avstickare till frasses utanför Piteå. På väg till baka till bilen frågade jag Lisa hur det kunnat hända. Det var ju jag som körde, hattarna var på och ändå hade vi hamnat där.....
Kunde det vara så att jag lurat henne?
På det hade hon inget svar. Men i ärlighetens namn såg hon rätt nöjd ut.
Kramis / Eva
Hon tigger aldrig om något, inte direkt i alla fall. För hon vet att om hon tigger blir det inget. Hon har lärt sig andra sätt.
När de två är på stan kan hon gå fram till en tröja och säga att den är fin, har hon tur blir den hennes. Hon vet också att det rätt så ofta kan bli en glass eller en korv när han är med.
En gång när jag och Lisa var på stan pekade hon på den lilla tebutiken i smedjan och sa att där fanns det många goda teer. "JA det gör det"! svarade jag och gick vidare. Jag visste att hon gärna ville köpa te, men jag tänkte att det kunde vänta till i höst. När hon provade samma taktik med Christer, kom hon hem med en påse te =)
Vi har lärt Emma och Lisa att använda osynliga hattar som håller dem - här och nu- En gång när Christer skjutsat Lisa till skolan sa han att han skulle åka och fika när han lämnat henne.
- Det går inte för Knut ( bilen heter så) har flera hattar på sig, sa Lisa.
När vi hämtade henne hade Christer bestämt sig för att köpa hamburgare till middag, men det sa vi aldrig till Lisa. Hon visste att han kunde hitta på små överraskningar ibland och sa att man aldrig visste var Knut skulle åka. "Ja men", sa Christer. "Knut har ju flera hattar på sig, han kan bara åka raka vägen hem". Då sa Lisa att de nu minsann var borta. Hon hade tagit bort varenda en. Hon hade ju rätt såklart, hon fick sin hamburgare.
efter det säger hon alltid att Knut har hattar varje gång hon inte är med i bilen, men så fort hon är med är alla hattar borta och då vet man aldrig vart han åker.
I förrgår skulle jag och flickorna åka upp till min syster. En resa på 16 mil enkel väg. JAg ville klara av den resan i en etapp så jag sa till Lisa redan innan att när JAG kör Knut har han alltid hattar på sig.
Dagen innan vi reste pratade Lisa med Christer. Hon sa att när han körde Knut var hattarna borta och med en tung suck och neddragna mungipor fortsatte hon " Men när MAMMA kör är hattarna på"!
På hemvägen var jag så trött att jag inte orkade med tanken på att laga mat när vi kom hem, så jag gjorde en avstickare till frasses utanför Piteå. På väg till baka till bilen frågade jag Lisa hur det kunnat hända. Det var ju jag som körde, hattarna var på och ändå hade vi hamnat där.....
Kunde det vara så att jag lurat henne?
På det hade hon inget svar. Men i ärlighetens namn såg hon rätt nöjd ut.
Kramis / Eva
Hur vi ser på världen
Häromdagen gick jag till jobbet. Det var ett underbart sensommar väder. Lisa hade varit inne-hemma hela förmiddagen och jag tänkte att hon behövde komma sig ut en stund, så jag ringde henne och frågade om vi skulle mötas efter vägen. Halvvägs till mitt jobb ligger en ICA affär som vi brukar gå till ibland. De har billig korooov och skapligt kaffe. Tänkte att det skulle vara en lämplig runda för henne att komma sig dit. Det är kring fyra kilometer hemifrån oss.
Lisa förstod genast att det vankades en korv och det var ingen tvekan om att hon ville. Jag frågade henne om hon skulle hitta dit. Hon har ett otroligt dåligt lokalsinne, men vi har gått eller cyklat till detta ICA otaliga gånger så jag trodde att det skulle gå.
"Jag hittar" sa Lisa så jag lät henne gå med en uppmaning att hon skulle ta med sig sin mobil så att vi kunde hålla kontakt om det behövdes.
Jag gick mot ICA från mitt håll. Och när jag var nästan framme rinder Lisa.
L: Jag står vid en tre vägs korsning.
Jag: Hur ska jag veta vart den är?
Hon läste namnet på några gatnamn, men det hjälpte inte ett dugg för jag vet inte vad gatorna heter i det området.
L: Det står 22 & 21 på husen.
Jag: Det hjälper inte mig, jag vet ändå inte vart du är. Ser du något annat?
L: Jag ser en FANTABURK!
Jag: Men Lisa...Hur ska jag kunna veta var den fantaburken är??
L: Den ligger i gräset!!
Jag hade så svårt att hålla tillbaka skrattet som bubblade och ville fram, men var tvungen att koncentrera mig på att hjälpa Lisa. Det är svårare att hjälpa en människa nå sitt mål när man inte vet var hon befinner sig.
Jag ställde mig själv i den färdriktning jag trodde att hon skulle gå och kände att solen lyste mig rakt i ansiktet-något från höger. Så jag frågade Lisa vart solen lyste på henne. När hon sa att den lyste henne rakt i ansiktet kände jag att hon var på rätt väg så jag bad henne fortsätta framåt och inte vända om.
Efter en stund ringde hon igen och utropade glatt: "Jag ser en MIMMI-STIG"!
Då trodde jag mig veta var hon var, även om jag inte var säker.
"Bra" sa jag uppmuntrande "fortsätt, då vet du snart var du är.
Mimmi är en av våra hundar och ofta när vi går till ICA och har hundarna med oss brukar vi gena över en grässlänt längst en upptrampad stig. Den är alldeles i närheten av en gångtunnel. När man går genom tunneln är det inte lång bit kvar.
"Nu ser jag tunneln" sa Lisa och en stund senare var hon framme.
Jag fick mig en nyttig lektion i hur hon uppfattar världen ( hon har adhd och förmodligen asbergers)
Lisa är fantastiskt snabb på att uppfatta detaljer, där slår hon mig på fingrarna. Även de minsta detaljerna ser hon. Men helheten är svår att få ihop.
Kanske är det så ääven för oss i livet? När vi bara fokuserar oss på detaljer och "fel" detaljer, har vi svårt att nå våra mål....
I ljus och kärlek / Eva
Lisa förstod genast att det vankades en korv och det var ingen tvekan om att hon ville. Jag frågade henne om hon skulle hitta dit. Hon har ett otroligt dåligt lokalsinne, men vi har gått eller cyklat till detta ICA otaliga gånger så jag trodde att det skulle gå.
"Jag hittar" sa Lisa så jag lät henne gå med en uppmaning att hon skulle ta med sig sin mobil så att vi kunde hålla kontakt om det behövdes.
Jag gick mot ICA från mitt håll. Och när jag var nästan framme rinder Lisa.
L: Jag står vid en tre vägs korsning.
Jag: Hur ska jag veta vart den är?
Hon läste namnet på några gatnamn, men det hjälpte inte ett dugg för jag vet inte vad gatorna heter i det området.
L: Det står 22 & 21 på husen.
Jag: Det hjälper inte mig, jag vet ändå inte vart du är. Ser du något annat?
L: Jag ser en FANTABURK!
Jag: Men Lisa...Hur ska jag kunna veta var den fantaburken är??
L: Den ligger i gräset!!
Jag hade så svårt att hålla tillbaka skrattet som bubblade och ville fram, men var tvungen att koncentrera mig på att hjälpa Lisa. Det är svårare att hjälpa en människa nå sitt mål när man inte vet var hon befinner sig.
Jag ställde mig själv i den färdriktning jag trodde att hon skulle gå och kände att solen lyste mig rakt i ansiktet-något från höger. Så jag frågade Lisa vart solen lyste på henne. När hon sa att den lyste henne rakt i ansiktet kände jag att hon var på rätt väg så jag bad henne fortsätta framåt och inte vända om.
Efter en stund ringde hon igen och utropade glatt: "Jag ser en MIMMI-STIG"!
Då trodde jag mig veta var hon var, även om jag inte var säker.
"Bra" sa jag uppmuntrande "fortsätt, då vet du snart var du är.
Mimmi är en av våra hundar och ofta när vi går till ICA och har hundarna med oss brukar vi gena över en grässlänt längst en upptrampad stig. Den är alldeles i närheten av en gångtunnel. När man går genom tunneln är det inte lång bit kvar.
"Nu ser jag tunneln" sa Lisa och en stund senare var hon framme.
Jag fick mig en nyttig lektion i hur hon uppfattar världen ( hon har adhd och förmodligen asbergers)
Lisa är fantastiskt snabb på att uppfatta detaljer, där slår hon mig på fingrarna. Även de minsta detaljerna ser hon. Men helheten är svår att få ihop.
Kanske är det så ääven för oss i livet? När vi bara fokuserar oss på detaljer och "fel" detaljer, har vi svårt att nå våra mål....
I ljus och kärlek / Eva
