Hjärnan kan inte höra ordet inte
Varje dag jag lever med mina döttrar ger mig små anekdoter att minnas.
Jag använder mig ofta av liknelser när jag pratar och för mig är tankens makt viktig. Som vi tänker så har livet en tendens att bli. När jag pratar med andra om tankens makt brukar jag säga att vår hjärna är smart men samtidigt "dum", för den kan inte höra ordet inte.
Vill jag till exempel vara glad...kan jag inte gå omkring och tänka "jag vill INTE vara ledsen..." För då hör hjärnan: "Jag VILL vara ledsen!" och jobbar allt vad den kan för att göra dig mera ledsen. Den är som anden i flaskan - Jag hör och lyder!
Igår när vi var ute på långpromenad kom vi till en uppförsbacke i skogen. Då sa min man till Lisa att de skulle tävla med mig om att komma först upp för backen. Jag hörde vad de sa och tänkte att jag skulle ge dem en match. Travade på och varje gång de kom närmare ökade jag farten. Väl uppe på toppen av krönet väntade jag in dem. Då sa Lisa att det inte var någon tävling.
Nej sa jag - det är ingen tävling!
Men DU vet ju hur hjärnan funkar, sa hon. Den kan ju inte höra ordet inte...
Så när du säger att det inte är nån tävling - så tror den att det är det!
Där fick jag...i alla fall en insikt om att hon lyssnar när jag pratar =)
I ljus och kärlek / Eva
Jag använder mig ofta av liknelser när jag pratar och för mig är tankens makt viktig. Som vi tänker så har livet en tendens att bli. När jag pratar med andra om tankens makt brukar jag säga att vår hjärna är smart men samtidigt "dum", för den kan inte höra ordet inte.
Vill jag till exempel vara glad...kan jag inte gå omkring och tänka "jag vill INTE vara ledsen..." För då hör hjärnan: "Jag VILL vara ledsen!" och jobbar allt vad den kan för att göra dig mera ledsen. Den är som anden i flaskan - Jag hör och lyder!
Igår när vi var ute på långpromenad kom vi till en uppförsbacke i skogen. Då sa min man till Lisa att de skulle tävla med mig om att komma först upp för backen. Jag hörde vad de sa och tänkte att jag skulle ge dem en match. Travade på och varje gång de kom närmare ökade jag farten. Väl uppe på toppen av krönet väntade jag in dem. Då sa Lisa att det inte var någon tävling.
Nej sa jag - det är ingen tävling!
Men DU vet ju hur hjärnan funkar, sa hon. Den kan ju inte höra ordet inte...
Så när du säger att det inte är nån tävling - så tror den att det är det!
Där fick jag...i alla fall en insikt om att hon lyssnar när jag pratar =)
I ljus och kärlek / Eva
Vems är ansvaret?
För ett par veckor sedan ringde min dotter - som bor på ett gruppboende - och berättade att glaset på hennes mobil hade spruckit. När jag frågade hur det hade gått till svarade hon att hon lagt den i ena fickan på sin munkjacka. Jackan hade hon vikt ihop som ett paket. Hon bad en av personalen om hjälp att lägga ner byltet i väskan. När personalen skulle stopa ner Emmas paket, ramlade mobilen ut. Den föll i golvet och glaset sprack. En sommarvikarie hade sett allt som skett.
Min första känsla var att jag blev en aning irriterad. När ska Emma lära sig hålla rätt på sina saker. Hon har inte råd att köpa nytt hela tiden. Men sedan insåg jag att det inte var Emma som tappat den i golvet, det var en av boendets personal. Jag bad personalen som var med att ringa och berätta sin version av det som hänt. JAg förstod att det var en olyckshändelse, men de borde ha någon slags drulleförsäkring.
Jag gruvade mig lite för att prata med dem, tror att de tycker at jag och min man är århundradets besvärligaste föräldrar...
Sommarvikarien ringde och hon redogjorde exakt ordagrant samma version som Emma tidigare berättat. Då tänkte jag att det var en bekräftelse för mig att min dotter talat sanning. Oavsett vad den ordinarie personalen skulle säga så visste jag.
Dagen efter blev jag uppringd av hon som tappat telefonen. Hon var mycket arg!
Hon sa:
-jag var ju på väg hem - skulle bara vara snäll och hjälpa Emma!
Jag försökte förklara att jag inte anklagade henne, men poängterade att det inte var Emma som hållt i telefonen. Men jag ville veta vem som bar ansvaret för att betala telefonen, hade inte komunen en drulleförsäkring?
- Nej! snäste hon. Jag har frågat dem och det finns ingen sådan försäkring. Emma måste själv betala sin självrisk.
-OCH..fortsatte hon, Om inte Emma står för det här kommer jag ALDRIG MER att hjälpa henne med något! För tänk om något annat går sönder!
DÅ blev jag ARG. Det händer inte så ofta, men när det väl händer blir jag fokuserad och målmedveten. Jag insåg att jag inte skulle prata mer med henne utan med hennes chef. Till Emma hade hon dessutom sagt att det var Emmas fel!!!
Jag ringde Folksam och drog hela historien...en kvinna blev upprörd och sa att detta var något för tidningarna. Jag kopplades runt och ingen tycktes veta säkert men alla sa att det borde vara komunens ansvar.
Så jag ringde chefen, tog även reda på vad chefens chef hette, tänkte att jag vänder mig dit om det behövs.
Efter ett långt givande samtal där hela händelsen kom fram lovade chefen att de skulle stå för självrisken, hon skulle också tala med den berörda i personalgruppen.
Den kvinnan ringde upp och bad om ursäkt, för missförståndet.
- Missförstånd? sa jag. Du sa ju precis så! Men även med henne blev det ett givande samtal.
Nästa dag ringde jag Telia och hörde vad den aktuella telefonen kostade. Det visade sig at den kostade mindre än självrisken. Så det hela slutade med att chefen mötte oss på Telia med en rekvisition på en ny telefon i handen. Jag fick själv skriva i summan när köpet var klart.
Så här i efterhand känns det som om allt förde något gott med sig. Vi fick upprättelse och Emma fick sin telefon.
Men frågan kvarstår...har inte de som jobbar på boenden med funktionshindrade nån form av kollektiv drulleförsäkring? Det kan ju inte vara första gången de har sönder något för en boende....
I ljus och kärlek /Eva
Kvalitet
När vi var på kyrkmarknaden ville Lisa gärna köpa en t-shirt. Den var fin, men täckt med ett svart glitter. Mim mammaradar satte genast igång. Hur skulle den tröjjan hålla i tvätten? Hur skulle annay som tvättades samtidigt se ut? Hon fick i alla fall prova tröjan och på kortet kan ni se hur hon såg ut efteråt. Det gick inte att borsta bort, utan satt fast hela dagen, gick inte bort förrän hon duschat!
Kanske en påminnelse om att kvalitet är billigare i längden, och att utseende inte är allt =)
Kramis
Kanske en påminnelse om att kvalitet är billigare i längden, och att utseende inte är allt =)
Kramis
Nöjd
Igår Var jag och familjen turister i vår närmiljö. Det var riktigt trevligt. Först besökte vi Öjebyns kyrkmarknad. Solen sken och mellan stånden stod luften stilla. Jag var väl den som njöt mest av värmen...och till och med jag tyckte att det blev lite varmt =)
Lisa hade varit ute med processorkestern ett par dagar innan, kom inte hem förrän 01.00! Jag vet inte om det beror på att hon var så slut, eller om det är annat som påverkar. Men i två dagar har hon haft sina "skakningar" som vi tror är epelepsi...men den här dagen kunde hon ta emot anfallen utan att skrika..( hon tycker att det är så otroligt otäckt när de kommer)
Jag hittade ett hllsband med texten patience is the companion of wisdom = Tålamod är visdommens följeslagare...
Och TÅLAMOD är en av mina livsläxor. När det gäller mina flickor så har jag lärt mig vikten av tålamod - förändring & att lära in nya rytiner tar TID. Men det är värt varje uns tålamod, för till sist går det in, saker faller på plats. Jag menar vad jag säger att tålamod är en läxa...nått jag måste lära, för jag hade det verkligen inte från början!
Det är väl som min älskade bror säger att tålamod är en form av MOD. Det krävs MOD för att ha tålaMOD =)
Lisa håller på att vara riktigt solröd...det är kul att det märks att hon tycker om att vara ute. Kanske bra att det regnar i dag, för vår hud behöver nog en vilodag...precis som vi.
I ljus och kärlek / Eva
