LJUSETS BARN

Det är så roligt att följa flickornas framsteg. De behöver inte vara så stora i andra människors ögon, jag som varit med från starten kan ändå se miraklen.

Emma har alltid varit inbunden och haft svårt med sociala kontakter. Däremot har hon en längre tid plockat fram sin vishet, när jag pratat med henne på tu man hand.

Hon har sakta men säkert börjat visa att hon äger en egen initiativförmåga, behöver inte hela tiden bli tillsagd vad hon ska göra.  Idag cyklade hon hit för att äta lunch med mig och bara umgås en stund. När hon cyklade ville hon prova cykla en ny väg, men efter en stund insåg hon att hon nog inte skulle hitta till oss den vägen. Så hon vände, cyklade tillbaka och kom hit den längst den väg hon brukar ta. Bara det att hon ville prova en ny väg ( i livet) var ett framsteg. Lisa är på korttids i helgen, C jobbar, så jag och Emma fick mysa bara vi i höstvärmen en stund. Så sa Emma att hon pratat med Lisa tidigare och bestämt med henne att hon skulle cykla förbi hennes korttids och hälsa på där en stund, när hon ändå var i krokarna. DET var för mig ett mirakel, för ett år sedan ( eller bara några månader sedan) skulle hon aldrig ens tänkt tanken.

Förutom initiativförmågan visar det också att allt vårt arbete med att få systrarna att odla sin syskonrelation börjar bära frukt.

Sånt värmer!

Vårt nästa mål är att peppa Emma att bjuda hem Lisa på mat, hemma hos sig. Så småningom kommer även Lisa att flytta och vår önskan är att de då ska ha byggt upp en "vi känsla".

VArje dag är fylld av små mirakel, vårt liv blir rikare när vi lär oss se dem.

Kramis / Eva