LJUSETS BARN

Ofta tar vi för givet att andra har samma grundkunskap som vi. Men om och om igen inser jag att mina barn inte fått lära sig många av våra grundläggande "sanningar" om hur världen fungerar. Lisa suger nu in kunskap som en svamp, men tidigare har hon mest levt i sin fantasivärld där vardagliga "sanningar" inte betytt så mycket. Hon har med andra ord mycket att ta igen, mycket kvar att lära.

Under veckan som gått har Emma och Lisa varit på summercamp. En vecka fylld av olika aktiviteter, allt från minigolf, till ridning eller basket. Veckan anordnades av Luleå handikapförbund. Flickorna har haft härliga dagar, tror att de är rätt trötta nu. I torsdags var det et inslag med dem i lokalnyheterna här. JAg tyckte om Lisas komentar, den är tänkvärd.

Hur lång tid tar det att bygga upp tillit?
Vi har levt med C i drygt fyra år. Han svamlar oerhört mycket, på ett possitivt sätt. Till en början tyckte mina flickor att det var svårt att veta när han talade sanning och när det han sa bara var svammel. De fick se på mig, och se om jag nickade eller skakade på huvudet. Jag hade under hela deras uppväåxt försökt lära dem att tala sant och nu fans det en i familjen som "ljög". Efter en tid började han hålla fingrarna, armarna eller benen i kors, så de kunde se på honom när det han sa var svammel. De började kalla honom "Krysset". Numera utgår de från att det han säger inte är sant och det händer att jag måste säga "Just DEN HÄR GÅNGEN är det faktist sant det han säger":
Han har en tanke med det han gör. Vill få dem att inse att man inte kan ta allt bokstavligt, inte kan tro på allt som sägs.
Nu för tiden är det jag som står för sanningen ( även om jag luras ibland - fast då säger jag det strax efteråt)
Emma är klok - hon genomskådar honom snabbt. Lisa vet på ett plan att han svammlar, ändå kan hon inte lita på honom.
Ofta när han köpt något gott och det blir över efter att vi ätit, tänker han att Lisa ska få det dagen efter. Då brukar han varje gång högt och övertydligt säga att han skriver med osynlig text på det han lägger undan att det är hans och att Lisa inte får röra det, för han ska äta upp det nästa dag.

Då brukar Lisa skratta, blinka mot mig och viska att,"det kan han glömma för HON ska äta upp det. Hon vet att det är bara bus.
ÄNDÅ kan hon inte lita på honom.
Igår la han undan jordgubbar och sa som vanligt att han skulle äta upp dem idag ( han har ALDRIG tagit något han lagt undan till henne)
I morse vaknade hon som vanligt före oss...hon kunde inte sova när hon visste att vi skulle äta frukost...för hon litade inte på att C skulle hålla sig från jordgubbarna. Före sex var hon vaken, för att inte gå miste om dem.

När hon väl fått sina jordgubbar var hon så trött att hon var yr och blek, så jag skickade isäng henne igen.

När ska hon lära sig att lita på C, även känslomässigt??

kramis

LISA HAR verkligen lindat Christer, sin bonuspappa, runt sitt lillfinger. Han skämmer bort henne som hon aldrig har blivit bortskämd i hela sitt liv.
Hon tigger aldrig om något, inte direkt i alla fall. För hon vet att om hon tigger blir det inget. Hon har lärt sig andra sätt.
När de två är på stan kan hon gå fram till en tröja och säga att den är fin, har hon tur blir den hennes. Hon vet också att det rätt så ofta kan bli en glass eller en korv när han är med.
En gång när jag och Lisa var på stan pekade hon på den lilla tebutiken i smedjan och sa att där fanns det många goda teer. "JA det gör det"! svarade jag och gick vidare. Jag visste att hon gärna ville köpa te, men jag tänkte att det kunde vänta till i höst. När hon provade samma taktik med Christer, kom hon hem med en påse te =)

Vi har lärt Emma och Lisa att använda osynliga hattar som håller dem  - här och nu- En gång när Christer skjutsat Lisa till skolan sa han att han skulle åka och fika när han lämnat henne.
- Det går inte för Knut ( bilen heter så) har flera hattar på sig, sa Lisa.
När vi hämtade henne hade Christer bestämt sig för att köpa hamburgare till middag, men det sa vi aldrig till Lisa. Hon visste att han kunde hitta på små överraskningar ibland och sa att man aldrig visste var Knut skulle åka. "Ja men", sa Christer. "Knut har ju flera hattar på sig, han kan bara åka raka vägen hem". Då sa Lisa att de nu minsann var borta. Hon hade tagit bort varenda en. Hon hade ju rätt såklart, hon fick sin hamburgare.
efter det säger hon alltid att Knut har hattar varje gång hon inte är med i bilen, men så fort hon är med är alla hattar borta och då vet man aldrig vart han åker.

I förrgår skulle jag och flickorna åka upp till min syster. En resa på 16 mil enkel väg. JAg ville klara av den resan i en etapp så jag sa till Lisa redan innan att när JAG kör Knut har han alltid hattar på sig.

Dagen innan vi reste pratade Lisa med Christer. Hon sa att när han körde Knut var hattarna borta och med en tung suck och neddragna mungipor fortsatte hon " Men när MAMMA kör är hattarna på"!

På hemvägen var jag så trött att jag inte orkade med tanken på att laga mat när vi kom hem, så jag gjorde en avstickare till frasses utanför Piteå. På väg till baka till bilen frågade jag Lisa hur det kunnat hända. Det var ju jag som körde, hattarna var på och ändå hade vi hamnat där.....
Kunde det vara så att jag lurat henne?
På det hade hon inget svar. Men i ärlighetens namn såg hon rätt nöjd ut.

Kramis / Eva

Häromdagen gick jag till jobbet. Det var ett underbart sensommar väder. Lisa hade varit inne-hemma hela förmiddagen och jag tänkte att hon behövde komma sig ut en stund, så jag ringde henne och frågade om vi skulle mötas efter vägen. Halvvägs till mitt jobb ligger en ICA affär som vi brukar gå till ibland. De har billig korooov och skapligt kaffe. Tänkte att det skulle vara en lämplig runda för henne att komma sig dit. Det är kring fyra kilometer hemifrån oss.
Lisa förstod genast att det vankades en korv och det var ingen tvekan om att hon ville. Jag frågade henne om hon skulle hitta dit. Hon har ett otroligt dåligt lokalsinne, men vi har gått eller cyklat till detta ICA otaliga gånger så jag trodde att det skulle gå.
"Jag hittar" sa Lisa så jag lät henne gå med en uppmaning att hon skulle ta med sig sin mobil så att vi kunde hålla kontakt om det behövdes.
Jag gick mot ICA från mitt håll. Och när jag var nästan framme rinder Lisa.
L: Jag står vid en tre vägs korsning.
Jag: Hur ska jag veta vart den är?

Hon läste namnet på några gatnamn, men det hjälpte inte ett dugg för jag vet inte vad gatorna heter i det området.
L: Det står 22 & 21 på husen.
Jag: Det hjälper inte mig, jag vet ändå inte vart du är. Ser du något annat?
L: Jag ser en FANTABURK!
Jag: Men Lisa...Hur ska jag kunna veta var den fantaburken är??
L: Den ligger i gräset!!

Jag hade så svårt att hålla tillbaka skrattet som bubblade och ville fram, men var tvungen att koncentrera mig på att hjälpa Lisa. Det är svårare att hjälpa en människa nå sitt mål när man inte vet var hon befinner sig.
Jag ställde mig själv i den färdriktning jag trodde att hon skulle gå och kände att solen lyste mig rakt i ansiktet-något från höger. Så jag frågade Lisa vart solen lyste på henne. När hon sa att den lyste henne rakt i ansiktet kände jag att hon var på rätt väg så jag bad henne fortsätta framåt och inte vända om.

Efter en stund ringde hon igen och utropade glatt: "Jag ser en MIMMI-STIG"!
Då trodde jag mig veta var hon var, även om jag inte var säker.
"Bra" sa jag uppmuntrande "fortsätt, då vet du snart var du är.

Mimmi är en av våra hundar och ofta när vi går till ICA och har hundarna med oss brukar vi gena över en grässlänt längst en upptrampad stig. Den är alldeles i närheten av en gångtunnel. När man går genom tunneln är det inte lång bit kvar.
"Nu ser jag tunneln" sa Lisa och en stund senare var hon framme.

Jag fick mig en nyttig lektion i hur hon uppfattar världen ( hon har adhd och förmodligen asbergers)
Lisa är fantastiskt snabb på att uppfatta detaljer, där slår hon mig på fingrarna. Även de minsta detaljerna ser hon. Men helheten är svår att få ihop.

Kanske är det så ääven för oss i livet? När vi bara fokuserar oss på detaljer och "fel" detaljer, har vi svårt att nå våra mål....


I ljus och kärlek / Eva

Varje dag jag lever med mina döttrar ger mig små anekdoter att minnas.
Jag använder mig ofta av liknelser när jag pratar och för mig är tankens makt viktig. Som vi tänker så har livet en tendens att bli. När jag pratar med andra om tankens makt brukar jag säga att vår hjärna är smart men samtidigt "dum", för den kan inte höra ordet inte.
Vill jag till exempel vara glad...kan jag inte gå omkring och tänka "jag vill INTE vara ledsen..." För då hör hjärnan: "Jag VILL vara ledsen!" och jobbar allt vad den kan för att göra dig mera ledsen. Den är som anden i flaskan - Jag hör och lyder!

Igår när vi var ute på långpromenad kom vi till en uppförsbacke i skogen. Då sa min man till Lisa att de skulle tävla med mig om att komma först upp för backen. Jag hörde vad de sa och tänkte att jag skulle ge dem en match. Travade på och varje gång de kom närmare ökade jag farten. Väl uppe på toppen av krönet väntade jag in dem. Då sa Lisa att det inte var någon tävling.
Nej sa jag - det är ingen tävling!
Men DU vet ju hur hjärnan funkar, sa hon. Den kan ju inte höra ordet inte...
Så när du säger att det inte är nån tävling -  så tror den att det är det!

Där fick jag...i alla fall en insikt om att hon lyssnar när jag pratar =)

I ljus och kärlek / Eva

För ett par veckor sedan ringde min dotter - som bor på ett gruppboende - och berättade att glaset på hennes mobil hade spruckit. När jag frågade hur det hade gått till svarade hon att hon lagt den i ena fickan på sin munkjacka. Jackan hade hon vikt ihop som ett paket. Hon bad en av personalen om hjälp att lägga ner byltet i väskan. När personalen skulle stopa ner Emmas paket, ramlade mobilen ut. Den föll i golvet och glaset sprack. En sommarvikarie hade sett allt som skett.

När vi var på kyrkmarknaden ville Lisa gärna köpa en t-shirt. Den var fin, men täckt med ett svart glitter. Mim mammaradar satte genast igång. Hur skulle den tröjjan hålla i tvätten? Hur skulle annay som tvättades samtidigt se ut? Hon fick i alla fall prova tröjan och på kortet kan ni se hur hon såg ut efteråt. Det gick inte att borsta bort, utan satt fast hela dagen, gick inte bort förrän hon duschat!
Kanske en påminnelse om att kvalitet är billigare i längden, och att utseende inte är allt =)

Kramis

Igår Var jag och familjen turister i vår närmiljö. Det var riktigt trevligt. Först besökte vi Öjebyns kyrkmarknad. Solen sken och mellan stånden stod luften stilla. Jag var väl den som njöt mest av värmen...och till och med jag tyckte att det blev lite varmt =)

Lisa hade varit ute med processorkestern ett par dagar innan, kom inte hem förrän 01.00! Jag vet inte om det beror på att hon var så slut, eller om det är annat som påverkar. Men i två dagar har hon haft sina "skakningar" som vi tror är epelepsi...men den här dagen kunde hon ta emot anfallen utan att skrika..( hon tycker att det är så otroligt otäckt när de kommer)

Jag hittade ett hllsband med texten patience is the companion of wisdom = Tålamod är visdommens följeslagare...
Och TÅLAMOD är en av mina livsläxor. När det gäller mina flickor så har jag lärt mig vikten av tålamod - förändring & att lära in nya rytiner tar TID. Men det är värt varje uns tålamod, för till sist går det in, saker faller på plats. Jag menar vad jag säger att tålamod är en läxa...nått jag måste lära, för jag hade det verkligen inte från början!
Det är väl som min älskade bror säger att tålamod är en form av MOD. Det krävs MOD för att ha tålaMOD =)

Lisa håller på att vara riktigt solröd...det är kul att det märks att hon tycker om att vara ute. Kanske bra att det regnar i dag, för vår hud behöver nog en vilodag...precis som vi.

I ljus och kärlek / Eva